Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

egentligen tror jag att det är en känsla av saknad och jag vill inte fördjupa mig i den.
Det är ingen stor känsla men det saknas något och då använder jag nöjen för att hålla borta känslan..
Har som ingen närvarande att prata med så det..

Egentligen tycker jag att det är min mamma som inte vill ha kontakt med mig. Sist vi pratade blev jag arg.. Det som har skett sen senast är att jag accepterar fler beteenden även om jag "tror" att det sårar henne.

Jag är verkligen inte schysst med mig själv men henne eller andra kvinnor. Det är som att det jag gör är förbjudet och dörför gör jag det inte. Det är lite incel likt för jag har fått för mig att det är rankingen bland killar som avgör vem som får alla tjejer.. inte vad en specifik person tror eller så..

Det är som att man är systematiskt dömd att sitta hemma och runka tills livet är slut.. I grova drag då..

Det finns inga MÅSTEN. Men om du känner att dessa "måsten" är saker du verkligen innerst inne vill ja då är det ju bra att sträva efter dem. Men skit i hur livet "borde" vara eller vad du "borde" ha och inte ha. Tänk på dig själv vad som är viktigt för DIG och vad som betyder något och skit i allt annat. Alla lever olika liv inget är mera rätt eller fel. Spontana tankar....

Känns bara som att alla dessa "måsten" kallar! Att jag borde va ute och skaffa tjej och det där.
Problemet är att om jag accepterar att jag inte "får" det då är jag inte värd det heller. Det sitter i benmärgen att det är sånt jag ska skaffa men känslorna bråkar med mig. Dom vill inte att jag ska få det samtidigt som jag vill att känslorna ska kännas harmoniska!

Det vore dumt att kasta bort ett liv för sånt man inte kan få men samtidigt så kan jag inte sitta och vänta och göra samma saker om och om igen och förvänta mig andra resultat!

Vad är det för liv som du försöker att skaffa? Tror du inte att det finns många i ungefär liknande situation som dig, det finns många många människor i vårt avlånga land. Hoppas på det bästa för dig

Nu säger huvudet att jag inte har någon människa i samma situation som jag. Jag har en kompis men han är över 50 som dom flesta i min umgängeskrets är. Det ger inte särskilt mycket man försöker skapa ett liv som 34 åring

Jag sitter någonstans mellan att anklaga sjukdomen som en orsak att ta mediciner som tar bort livslusten.

Tar jag mina tabletter så förblir jag i kontroll och behöver aldrig förändras, det känns som jag måste ut och leva till tusen men att jag har suttit i tvångströja så länge att jag inte vet hur man fixar det.

Prövade som sagt att trappa ut mediciner för inte så länge sedan men det gick sisådär, känns som att jag inte behöver så mycket i mitt liv med tabletter och att behovet av att göra saker är nästan noll. livsångest har jag inte så mycket av, jag är mest nervös för hur folk kommer se på mig om jag går ut och är mig själv.

Fick terapi för att jag inte ska göra saker som jag inte vill. Jag har haft så mycket ångest och samtidigt varit rädd för vad som ska hända om jag går ut. Det är negativt åt både hållen för mig när jag inte har medicin. Helst så vill jag ha det lugnt och skönt men ska jag försöka så måste jag leva med ångesten jag får av att ta bort medicin.

Det känns hopplöst, folk kan inte lita på mig, medicinerna ställer till det på så sätt att jag får personlighetsförändring om jag tar mindre.
Jag tror att ångesten jag bär på är orsakat av att min självbild är så sliten.

Är jag sjuk schizofren så innebär det något.
Är jag aktiv och lever livet som alla andra är jag fortfarande sjuk
Träffar jag någon, vilket jag inte gjort så har jag så mycket ångest att jag inte kan bärja mig.

Damned if you do, Damned if you don't. Jag får i alla fall sinnesro av medicinerna!

Vadå kör inte med dig? Sitt du där och tyck synd om dig själv då. Leder ju säkert nån värt.

Geta wrote: ↑16 Sep 2022, 19:06 Om man somnar i duschen kan det bli översvämning.

Ja, och fingrarna lär bli till russin.

Om man somnar i duschen kan det bli översvämning.

Kör inte med mig.

Då vet du att det är ensamhet. Kommer hem till ingenting. Klart det är oroligt. Där är ingen att luta sig mot. Där är ingen familj. Som andra har. Registrera dig. Du vet inte vart det kan leda.

Jag hade världens fläkt ett tag. Var ute och motionerade, arbetstränade, var i sociala sammanhang.

Det var inte så farligt bortsett från att när jag kom hem så fick jag så mycket ångest att det tog flera timmar att landa.

Någonstans i mina funderingar känns det också som att alla som jobbar och har jobbat har så mycket mer i kroppen än vad jag har, som om att allt jag gjort har varit bortkastat.

Det känns som jag aldrig skulle kunna skjöta ett jobb eller ha en flickvänn, det är bara för mycket att lära sig. Jag får psykos ångest just nu också när jag nästan bara sitter hemma.

Ska prata med biståndshandläggare nästa vecka om boendestöd men i ärlighetens namn, jag behöver inte det, jag har haft det förr. Det är som min tillvaro är så inskränkt och att jag inte har någon aning om jag skulle klara mer.

Är jag sjuk när det inre stormar? Ibland lägger jag mig i duschen och bara lyssnar till mitt inre men då mår jag till slut så dåligt att jag måste kliva upp! Jag är också väldigt trött på kvällarna trots att jag inte gör något.

Jag är 33 och har sen mitt insjuknande aldrig haft en tjej och allt jag byggt upp under barndomen är borta och jag sitter ensam hemma och gör mina små saker fastän alla andra får så mycket.. Jag jämför förstås men det känns som att det är en del i det hela men att man måste stanna upp och tänka efter när man känner så och inte fastna i hysterin som den driver. Att jämföra är som att elda på ångesten eftersom jag inte har lika mycket som andra har.

Det är tufft att leva med en psykossjukdom som verkligen berövar en ens självständighet och yrkar försiktighet så in i norden.