Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

När jag till en början fick abilify så sa dom att preparatet i sig inte påverkar vikten men jag gick upp 15 kg på någon månad. Jag tolkar det som att det nya sammanhanget, pengarna och stressen jag bar gjorde mig sårbar för att lägga på mig kilon men efter jag tagit bort abilify och försökt gå ner i vikt tappade jag 7-8kilon men som jag gick upp när jag fick medixin igen. Något som hände var att jag mitt i vuktmunsknungen började känna att "en energidryck kan jag ta" och då började jag sakta gå upp det jag fått bort med diet oxh träning.

Jag har skrivit om det förr men medicinerna ger extra aptit och helst på sånt man inte behöver. T.ex så gick jag upp 30 kilo på zyprexa och när dom bytte till latuda så tappade jag 20 kilo på ett år..

För mig är det helt uppenbart att medicinerna tvingar en högt över det "normala" i vikt och som sedan släpper 8m man tar bort orsaken...

Just nu står jag på seroquel som ska ge viktuppgång och hoppas att det är inom rinliga gränser den här gången och inte 30 kg som på zyprexa!

Tanken är ju att man ska skriva ett utlägg om sin historia med vikt och inte bara hoppa in på något som är intressant.. Att det handlar om historian om vikt snarare än metoden..

Geta wrote: ↑26 Feb 2023, 17:43 Det stämmer. Med antipsykotika blir man aldrig mätt.

På Peratsin blir jag, men tar lite längre tid bara.

Det stämmer. Med antipsykotika blir man aldrig mätt.

För mig har jag fördröjd mättnadskänsla. På zyprexa blev jag aldrig nöjd.

Mycket fiber och protein.
Jag tror medicinen gör att maten smakar godare.

Krokus wrote: ↑26 Feb 2023, 16:08 Mycket möjligt att du (och andra) blir behandlade annorlunda pga övervikt. Kommentarer som "det är väl bara att äta mindre", får det hela att låta enkelt med viktnedgång (vilket det inte är).

Jo, lite uppgiven är jag. Ibland försöker jag acceptera min vikt och ibland blir jag irriterad på mig själv som inte lyckas gå ner. Å andra sidan försöker jag antagligen inte tillräckligt.

Den modellen jag kör med nu är rätt enkel. Halvera kolhydrater. Det är det enda jag fokuserar på och tycks funka någorlunda. Gått ner 2kg på några veckor. Vet att jag har provat 578 modeller, men denna har jag lyckats hålla längre tid.

Mycket möjligt att du (och andra) blir behandlade annorlunda pga övervikt. Kommentarer som "det är väl bara att äta mindre", får det hela att låta enkelt med viktnedgång (vilket det inte är).

Jo, lite uppgiven är jag. Ibland försöker jag acceptera min vikt och ibland blir jag irriterad på mig själv som inte lyckas gå ner. Å andra sidan försöker jag antagligen inte tillräckligt.

Okej, ja jag gick ju upp 50 kg av mediciner och känner att jag blir behandlad annorlunda p grund av min vikt men har nu börjat med seroquel som lugnar så att oron släpper.. Jag har mest problem med att jag sitter i mitt eget huvud, men jag har börjat träna, inte för att jag ska gå ner i vikt specifikt utan för att jag vill ha en bättre kroppskomposition, jag har gett upp fettet och fokuserar mest på att komma iväg och göra saker istället för att försöka rubba vågen som inte jag kommer någon stans med..

Frågan är om man är fast i jojobantningen och om det är medicinerna som ställer till det snarare än ens egna "moral" eller ansträngingar!

Intressant läsning krokus! Får en känsla av uppgivenhet dock?

Fram tills att jag började med Invega vägde jag runt 55kg. Efter 2½ vecka vägde jag 63kg. Lyckades gå ner till 58kg när jag på eget bevåg slutade med Invega.

Spola fram några år. Jag åt mycket glass med grädde (vet inte riktigt hur jag hade råd) och min dåvarande sambo misstänkte att jag hade sömnapné. Vårdcentralen skickade en remiss till en sömnklinik och jag fick sova med någon utrustning. Ingen sömnapné! Däremot vägde jag nästan 80kg och läkaren sa att jag säkert kunde sluta snarka om jag gick ned i vikt.

Jag slutade med glass och annat gott, halverade kolhydrater och började ta långa promenader utöver hundpromenaderna. Efter nio månader började jag träna på gym, i början stod jag främst och trampade på crosstrainern. Kanske 1½ år senare vägde jag 60kg.

Sedan dess har vikten pendlat. Ett längre tag vägde jag runt 65kg. Men så var det en gynekolog som föreslog p-piller så att jag skulle slippa ha besvärlig mensvärk. Dum idé! På fem månader gick jag upp till 75kg. Trots att jag har slutat med hormonella preventivmedel har jag inte lyckats gå ner.

Rent utseendemässigt skulle det nog vara skojigt att gå ner till 70kg, men jag är för lat. I perioder vill jag verkligen gå ner, det fungerar bra i några dagar, men sedan kommer sötsuget.

Jag har svårt att hitta byxor som sitter bra, har hittat en modell som fungerar och har fyra par likadana jeans i den modellen. Skjortblusarna bara hänger i garderoben och väntar på bättre tider. Vet inte om jag någonsin kommer få på dem igen. Lite sorgligt.

Jag sysslar för lite med hiking. Vandring med tung packning. Det är träning som är kul. Jag ska ut i skogen imorgon och tälta.

Jag ska börja träna sade jag ju. Bara det jag skjuter upp det. Men jag tror löpning är bäst för viktnedgång.