tror ni att ni kommer kunna sluta med medicinerna tillslut?

[amandara]

Jag har det här: Skam den fan som ger sig.

[Nobel]

Ge inte upp hoppet, mrsearlgray. Det kan verka mörkt och svårt, men det finns alltid hopp. Tycker det är bra med ambitioner, det gör att en strävar efter något

[Geta]

Mycket av det som amandara påstår kan jag skriva under på.
Man måste ha en annan måttstock som schizofren.

[Krokus]

tror ni att ni kommer kunna sluta med medicinerna tillslut? är så trött på alla jävla biverkningar och att man känner sig som en zombie största delen av tiden. har läst att en del klarar sig utan mediciner och kommer in i remission tillslut. vad tror ni?

Tveksamt. Möjligen låg dos på Abilify/aripiprazole men Sertralin får jag nog ta livet ut. Såvida det inte kommer någon bättre medicin än Sertralin.

[Geta]

Remission innebär inte att man är medicinfri.

[yrväder]

Det brukar finnas information åtminstone på den mottagning jag går på WE MIND var man kan vända sig när det kommer till träffpunkter. Sen finns det RSMH, fontänhuset kanske finns de i din närmiljö. Din mottagning kan ge dig information om vart du kan vända dig. Du borde ha fått information från början kan jag tycka.

[mrsearlgray]

får fråga om det finns något i närheten. problemet sen är att jag är så introvert av mig att jag tycker det är jobbigt att prata bland nya personer, har haft svårt att hitta vänner pga detta, brukar mest sitta tyst och kolla in i väggen...

[Nobel]

Förhoppningsvis finns där någon extrovert som kan adoptera dig

[yrväder]

Känner igen det.

[mrsearlgray]

Förhoppningsvis finns där någon extrovert som kan adoptera dig

haha kanske det

[mrsearlgray]

Känner igen det.

det är jobbigt att vara sån

[Cosmos]

Idag har jag ju levt större delen av mitt liv och också större delen av mitt liv med sjukdomen. Kan bara konstatera att nu blev det så här och jag sörjer inte ett liv som jag eventuellt kunde ha haft, det gör ju en bara bitter. Möjligtvis kan jag slå lite på mig själv för att jag inte hade så höga ambitioner när det gällde att fixa min tillvaro. Men jag gjorde vad jag kunde, många är det som har sagt att jag gjorde det bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Sedan finns det ju många som vände mig ryggen också. De är ju inte värda några tårar.

Familj och barn har jag aldrig saknat däremot. Ville inte ha det så. Har alltid varit rastlös och velat leva livet istället för att slå mig till ro. Jag har också haft det väldigt roligt i mitt liv. Är s a s tokig på det positiva sättet också, har alltid gjort upptåg av olika slag.

Mediciner är tyvärr ett nödvändigt ont. Jag har gjort mina försök att sluta med dem utan läkarens vetskap men det ha alltid slutat med kaos. Och det har tagit lång tid innan jag kommit i balans igen. Kan naturligtvis inte prata om andra, men för mig har det inte gått. Någonstans måste man nå till punkten att man accepterar det man inte kan förändra. Svårt, javisst, omöjligt, nej.