Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Det här tyckte jag var ett ganska intressant ämne; https://www.flashback.org/t2558406

Artiklar...
https://www.expressen.se/omtalat/nyhete ... ar-senare/
https://bloggar.aftonbladet.se/mobbad/2 ... langa-sar/

Det låter som en deckare, i grundskolan blev han mobbad, men som vuxen efter 35 år, så hämnades Kent sina mobbare. Skulle ni göra något sådant? Hade jag blivit mobbad hade jag absolut gjort samma sak. Jag är sån som gärna hämnas, men har inte direkt nån jag behöver hämnas på...

Däremot skulle jag vilja säga förlåt till två personer som blev mobbade i grundskolan, som jag också var med o trakasserade. Då tänkte man inte så mycket att sådant beteende sätter spår för livet. Jag har i.a.f inte misshandlat någon fysiskt, men säkert psykiskt, vilket är lika illa.

Jag har inte blivit mobbad i skolan som barn men har blivit mobbad i kyrkan som
vuxen. Då reagerade jag.

Det är lika illa att bli mobbad som vuxen.

Där jag jobbade en gång så förekom vuxenmobbning. T.ex om han som var utsatt, kom o satte sig vid bordet, så reste de andra sig o satte sig vid ett annat bord. Då hade jag mognat o kunde sitta kvar o snacka med honom istället.

Under högstadiet blev jag främst utfryst och lite mobbad. Men nej, jag har ingen lust med att hämnas.

En av tjejerna i klassen hade jag kontakt med för något år sedan och vi pratade lite om hur vår kontakt såg ut i högstadiet. Hon är förlåten! Vi båda fattar att vi växte ifrån varandra, och vi båda tycker att det är och var tråkigt.

Jag var ingen mobbare när jag växte upp. Men jag kan inte påstå att jag hjälpte de som blev utfrysta heller.

Jag var en social kameleont och gjorde mig vän med alla. Oavsett social status. Stod även upp för de som blev mobbade genom att säga till mobbarna att sluta med sådant trams. Speciellt effektivt var det att shamea dem publikt. Tror det är lättare att få mobbning att sluta genom social påverkan.

memphis wrote: ↑24 Oct 2021, 19:14 Jag var ingen mobbare när jag växte upp. Men jag kan inte påstå att jag hjälpte de som blev utfrysta heller.

Samma här.

Vore det inte bättre att besöka mobbarna och förklara vilket lidande han gått igenom på grund av dem. Antagligen hade de blivit mycket skamsna. Kanske det var just det han skulle gjort för att få sina sår läkta. Kanske också mobbarna mått mycket dåligt av sitt förflutna. Nu får han aldrig veta, eftersom han ville ge igen, istället för att försonas.

Jag har varit rätt schysst i skolan, men var lite taskig mot en yngre kille en gång. Mådde själv dåligt efteråt.

Jag har inte varit i nån klass där någon blivit mobbad.

Det är inte säkert att man som barn uppfattar att någon mobbas, när man
inte själv mobbas.

Det var en kille som stod upp för mig när jag blev retad. Han sa: "Varför gör ni så?" Då sa de: "Vet inte." Sen gick de sin väg. Väldigt fint och starkt av honom.