Barnlös?

[Fantasio]

Vilka här har barn? Ni (jag inkluderad) som inte har det, är ni frivilligt eller ofrivilligt barnlösa? Hade jag gjort allvar av mina romanser på 90-talet hade jag kanske haft barn idag. Vad är dina tankar om saken?

[amandara]

Jag är ofrivilligt barnlös

[Fantasio]

Du är väl bara några år yngre än jag, amandara. Hade du tankar på barn innan du insjuknade?

[Geta]

Jag har aldrig haft några tankar på barn. Jag visste att jag skulle bli
sinnessjuk vid trettonårsålder.

[Fantasio]

När jag var liten ville jag ha barn, minns jag. Men sedan liksom glömde jag bort det och hade ingen längtan efter barn. Jag levde ett fullgott liv ändå. Fast visst finns det dagar då jag tänker på barn. Mitt släktnamn kommer att gå i graven med mig om nu inte min manliga kusin har barn med hans efternamn.

[Nobel]

Tror inte jag vill ha barn. Så fall skulle det bli frivillig barnlöshet. Tycker det är bättre att ta hand om de barn som redan finns på planeten.

[memphis]

Jag har valt bort barn. Har haft fullt upp med mig själv. Aldrig känt det där tomrummet efter ett barn. Jag har haft hundar i stället. Det är mycket enklare och fungerar bra för mig.

[amandara]

Du är väl bara några år yngre än jag, amandara. Hade du tankar på barn innan du insjuknade?

Jag är 52. Jo jag tänkte väl alltid att jag skulle kunna få barn, tids nog. Först ville jag utbilda mig och liksom leka rommen av mig. När jag var de sista veckorna kvar på sjukgymnastutbildningen kraschade jag fullkomligt och har aldrig rest mig efter det. Psykisk sjukdom var ett faktum. I 10 år var jag rätt väck, av psykos, medicinbiverkningar och kognitiva nedsättningar. När jag fick haldol för 10 år sen lite drygt började jag piggna till och blev helt psykosfri. Då träffade jag en man, M, som inte ville ha fler barn. Han hade 2 barn som han inte hade eller har kontakt med. (Observandum på den). Iallafall så hängde vi ihop ett par år och det blev inga barn gjorda. Vi gick skiljda vägar, fast vi fortfarande är vänner. Sen huxflux var jag igenom klimakteriet och sedan är resten historia. Inga barn. Och jag hade önskat att jag hade barn, helst många - ett kompani. Men så blev det nu inte. Att få barn är för den delen ingen rättighet man har utan en gåva om de blir till.

För mig, och många med mig, blev det inga barn. Jag var sjukt stressad över det de första 10 åren av min sjukdom, då när jag var under isen. Jag kände att chanserna och tillfällena och livet....rann mig ur händerna. Det var tufft.

Men nu har jag kommit ut på andra sidan av helvetet och har format mig ett liv utan psykos, ett rätt bra liv. På det stora hela. Jag är gudomligt glad över att jag är ur psykoshelvetet. Bara det. Ger så mycket bättre livskvalitet. Men några barn blev det inte. Nu har jag min lilla jycke och många syskonbarn som jag kan vara resurs för. Det ger mycket till livet det måste jag säga. Min yngsta syster är 16 år yngre än mig och hennes barn är fortfarande små inklusive en på 2 månader. Så jag får ändå ta del av barnlivet på ett hörn. Och det passar bra eftersom jag är så mycket bättre i min sjukdom.

Men barn hade man velat ha. Men det är inte för alla givet. Gud slabbar med sleven och han ger och han tar. Det är som det är. Man får spela spelet med de spelmarker man har.

[Fantasio]

Hade jag varit normalfungerande hade jag velat ha barn. Nu blev det inte så, tyvärr.

[Krokus]

Nej, har inga barn och är tveksam till om jag skulle orka med barn. Det börjar bli ont om tid och dessutom vill jag inte vara gravid när jag tar flera mediciner dagligen. Speciellt Gabapentin är dåligt för foster.

[Fantasio]

Jag kommer bara på Swesanne och Miika som är föräldrar här på Viska.

[Luusje]

Tycker ditt inlägg är då rörande, Amandera, och kan verkligen tänka och känna med dig att der är en stor sorg. Du är modig i sorgen att du är medveten om att man inte "skaffar" barn och att du kan verkligen vara en resurs för dina syskonbarn. Och ni andra också självklart.

Jag är lyckligt lottad i detta. Egentligen har jag fåt vara med om fyra gåvor. Men första barnet hade ett hjärtfel och dog. Sedan fick jag två söner till med bara 13 månader emellan och ett barn till 11 år senare. När jag fick de första tre var jag inte riktiigt sjuk än och åt inga psykofarmaka än. Med minstingen hade jag varit med om mycket och försökt flera gånger att sätta ut mediciner. Till slut blev han till, men har under graviditeten stått på de minst dåliga (lamotrigin och cipralex) och behövde direkt efter förlossningen hög dos abilify och förbud att amma. Men jag är väldigt tacksam att de finns i mitt liv, en stor lycka.