När allt blir verkligt
Posted: 24 May 2021, 00:31
Nog för att jag umgicks med planer att sluta på min sysselsättning ett tag, men det var min (upplevt) sviktande hälsa som fick mig att ta steget att sluta. Jag sa till chefen att jag dagen därpå skulle kontakta vårdcentralen och återvände aldrig. Startade en farvältråd gjorde jag samma kväll på Viska. Jag trodde verkligen att jag var döende. Detta var tidig oktober 2018.
Snabbspola fram till den 13:e maj 2019 och jag fick veta att mammas bästa väninna gått bort efter hjärtstopp. Mina besvär blev sju resor värre och jag skrev lappar med lösenord och annat och lade väl synligt i lägenheten. Jag ringde även min syster och tog adjö.
Som tur var hade jag varit på den psykiatriska mottagningen och uppträtt förvirrat. De ville ta mitt blodtryck, eller om det var puls, men jag tackade nej. Det slutade med att min kontaktperson och en till hämtade mig på morgonen och skjutsade upp mig till akutenheten.
Jag var mycket ute och gick och hade bröstsmärtor. Jag trodde jag skulle falla död ned på ort och ställe. Jag var även hos polisen och frågade efter morfinplåster. Allt var högst verkligt och inte blev det bättre av att jag fick frågan om jag cyklat till vårdcentralen när jag tog mitt blodprov. Något knas var det med blodet. Kanske att mitt tillstånd påverkade hjärtrytmen och att det i sin tur påverkade blodprovet.
Jag levde med ren och skär dödsångest i över ett halvår. Nu vet jag hur hjärnan kan ställa till det. För jag är väl inte hjärtsjuk på riktigt?
Snabbspola fram till den 13:e maj 2019 och jag fick veta att mammas bästa väninna gått bort efter hjärtstopp. Mina besvär blev sju resor värre och jag skrev lappar med lösenord och annat och lade väl synligt i lägenheten. Jag ringde även min syster och tog adjö.
Som tur var hade jag varit på den psykiatriska mottagningen och uppträtt förvirrat. De ville ta mitt blodtryck, eller om det var puls, men jag tackade nej. Det slutade med att min kontaktperson och en till hämtade mig på morgonen och skjutsade upp mig till akutenheten.
Jag var mycket ute och gick och hade bröstsmärtor. Jag trodde jag skulle falla död ned på ort och ställe. Jag var även hos polisen och frågade efter morfinplåster. Allt var högst verkligt och inte blev det bättre av att jag fick frågan om jag cyklat till vårdcentralen när jag tog mitt blodprov. Något knas var det med blodet. Kanske att mitt tillstånd påverkade hjärtrytmen och att det i sin tur påverkade blodprovet.
Jag levde med ren och skär dödsångest i över ett halvår. Nu vet jag hur hjärnan kan ställa till det. För jag är väl inte hjärtsjuk på riktigt?