Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Hur ska man orka leva livet med schizofreni? Har så extremt dålig motivation. Ingen lust med saker. apatiskt. Ibland smärtsamt. Man kan fundera på vad det är för mening med att leva. Mörka tankar som kommer när det är tufft. Känns ibland meningslöst.

Hur känner ni andra? Är det tungt, smärtsamt? klen livsgnista eller är det ett bra mående glatt och lätt?

Sjukdomen gör mig apatisk och trött. Glädjen finns inte där. Det är ibland smärtsamt. Får ta lite i taget.. försöka uppskatta det som går att upskatta

Förut brukade jag gräva ner mig och grubbla men jag har bestämt mig för att bryta det mönstret.

mrsearlgray som också är ung har varit inne på samma tema. Att det
blir bättre med tiden är en klen tröst. Så har det varit för oss åldringar
här men vem vet om det gäller nyinsjuknade. Det är så mycket som det
hänger på som till exempel ekonomi.

Geta wrote: ↑19 Jul 2022, 17:31 mrsearlgray som också är ung har varit inne på samma tema. Att det
blir bättre med tiden är en klen tröst. Så har det varit för oss åldringar
här men vem vet om det gäller nyinsjuknade. Det är så mycket som det
hänger på som till exempel ekonomi.

Har det blivit bättre/ lättare med tiden för dig?

Ja, det vände, när jag var 38 år. De senaste 25 åren har varit ett rent
nöje men nu slår fysiska krämpor till. Men fortfarande känns det bra.

Ok vad skönt
Ska vara hoppfull. Det kan bli bättre

Jag gör en hel del saker. Känner ändå whats the point. Man är som en börda på samhället. Det är tungt att veta. Jag klarar mycket lite prestationsmässigt och det gör mig lite deprimerad. Man är som meningslös bara i sitt varande i sin oförmåga.

Oftast så har jag tillförsikt i tillvaron. Men jag förstår er som är unga. Schizofreni är ett tungt ok att bära, på många sätt.

Jag vet inte lösningen på problemet. Men trots den svåra sjukdomen finns det många ljusglimtar i tillvaron. För mig specifikt är det Loppan och barnen. Och träningen. Det är syret i mitt liv. Sen har jag många andra relationer som oxå är värdefulla.

Man får gå och bada, göra positiva saker. Men jag orkar inte heller nu. Orkar det absolut allra viktigaste. Och det får vara bra så.

amandara wrote: ↑19 Jul 2022, 17:44 Jag gör en hel del saker. Känner ändå whats the point. Man är som en börda på samhället. Det är tungt att veta. Jag klarar mycket lite prestationsmässigt och det gör mig lite deprimerad. Man är som meningslös bara i sitt varande i sin oförmåga.

Oftast så har jag tillförsikt i tillvaron. Men jag förstår er som är unga. Schizofreni är ett tungt ok att bära, på många sätt.

Jag vet inte lösningen på problemet. Men trots den svåra sjukdomen finns det många ljusglimtar i tillvaron. För mig specifikt är det Loppan och barnen. Och träningen. Det är syret i mitt liv. Sen har jag många andra relationer som oxå är värdefulla.

Man får gå och bada, göra positiva saker. Men jag orkar inte heller nu. Orkar det absolut allra viktigaste. Och det får vara bra så.

Ja man känner sig lite som en börda för samhället som bara kostar pengar. Får tänka att man inte har gjort ett val att bli sjuk

Ja det finns faktiskt ljusglimtar också och det är väl de man får leva för. Det som är bra.

Av vad jag sett så verkar många på viska vara i ganska hög ålder. Jag får väl se mig som ung som ”bara” är 25

Ja du är ung. Jag var 29 när jag blev sjuk och är nu 52. Alla dessa år.

Det är ingen som kan påstå att vi själva har dragit på oss den här
sjukdomen förutom om vi har använt droger.

Innan jag fick aktivitetsersättning på 100% (som senare övergick till sjukersättning) försökte jag allt vad jag orkade att plugga eller jobba. Det gick sådär.

När jag var 27 fick jag 100% aktivitetsersättning och då gav jag upp mina planer på att bli något. Det var deprimerande till en början, men sedan blev det mer och mer att jag levde i nuet.

Vet inte om jag har något tips. Kanske att inte ha höga krav på sig själv.

Insjuknade 24 år gammal och har dragits med Schizofreni i 4 år nu. Så klassas väl också som ung med sjukdomen fortfarande. Jag har pressat mig själv från dag 1 mot återhämtning. Jag hade till och med ett jobb som forskare i två år. Men sedan tog jag några steg tillbaka för att få mer ordning på mitt liv och för att tillåta mig själv att leva istället för att ständigt jaga. Men jag tror definitivt på att utmana sig själv och att aldrig ge upp. Jag är som tur är nyfiken, ett karaktärsdrag som genomsyrar mig. Jag är för nyfiken för att sluta leva ännu.

Som i mrsearlgrays tråd rekommenderar jag att kika på Maslows behovstrappa, att använda den som modell, och att arbeta mot att tillgodose sig med de olika behoven. Börja från botten och jobba sig uppåt.

Jag har till exempel kämpat med ekonomisk stabilitet länge. Periodvis har jag ingen inkomst, har till exempel levt på besparingar i flera månader nu. Så för mig står just nu i fokus att stabilisera ekonomin så att jag inte behöver oroa mig över den och kan fokusera på att bygga relationer på Fontänhuset och att söka jobb i lugn och ro.

Jag skrev i en annan tråd, att nånting hände för 1,5 år som gjorde mig mycket bättre. Visserligen har jag inte schizofreni, men har/haft schizoaffektivt syndrom. Medicinerar fortfarande mot paranoia o äter massvis med medicin, utan dom hade jag inte klarat mig. Är inte frisk, men betydligt bättre nu. Det jag kan tänka mig är att jag valde att börja studera lite, o var tvungen att gå upp kl. 07, sen vande jag mig vid det o går alltid upp runt 05-06 nu. Samt var det vid höjning av medicinen Lyrica till 300 mg, utan den blir jag helt apatisk o katatonisk.