Livsstilsfrågor!

[Kanske?]

Tänkte särskåda livet man har i min situation genom att fråga er om vad som är normalt!

Själv är jag 33 år singel, har kontakt med psykiatrin, har både en skötare och en sjuksköterska. Har läkar träffar efter behov men har stafettläkare vid varje tillfälle.

Kompisar har jag 1 och några få bekanta, senare tid har kontakter försvunnit, jag är beroende av psykiatrin för att känna trygghet.
Pengar får jag från försäkringskassan!
Jag bor i ett billigt område med många sjuka och gamla, det finns ett ålderdomshem där jag bor och tydligen ska det finnas ett autismboende också.

Jag har nära till affär men jag känner mig inte trygg med människor som inte har psykiatrisk bakgrund och därför beställer jag hem mat från affären istället för att gå dit var och varannan dag.

Tar mina mediciner varje dag och har gjort väldigt länge, när jag var nyinsjuknad tyckte jag inte jag hade några symptom och då slutade jag med stöd av min dåvarande terapeut. Jag antar att dom stoppade psykosutvecklingen innan det blev allvar.

Jag har varit inlagd ett fåtal gånger och den längsta gången varade i 3 månader, då var jag ung och det var samma läkare som satt min schizofreni diagnos som var överläkare på den avdelningen!

När jag är ute bland folk som inte känner mig så känner jag mig underlägsen och icke konkurrenskraftig eftersom jag är sjuk och inte jobbar. Det finns egentligen ingenting positivt med mig eftersom jag är ganska enslig och egentligen inte gör så mycket. Känslan av underlägsenhet är stark.

[Zoidar]

Känslan av underlägsenhet kommer väl från hur du anser ett liv borde se ut och så jämför du dig med andra. Det kan vara en friskhet att sträva mot normalt liv, men samtidigt har man diagnos så har man. Kanske du har för höga krav på dig själv? Du är ju inte sämre för du har en sjukdom. Fast vet det kan vara svårt att tänka så.

[Kanske?]

Utan att veta svaret känns det som att jag tappar livet mer och mer. Jag hade mycket i mitt liv för några månader sedan men jag mådde bomben av det. Nu sitter jag hemma och undrar.. Jag undrar inte efter något särskilt, jag tar min medicin. Jag känner mig trygg men inte när jag går ut.

Det känns som att många har svårt att ta att jag ska ge upp livet. Det är inte jag som tycker så utan alla äldre som tittar på mig och ser en frisk herre.

Psykiskt ohälsa synns inte på utsidan och allt dom ser är en maloken vekling som dom kantar utan besvär. Kände jag inte tillhörighet till psykiatrin hade jag nog inte varit här idag. det är som att dom tillåter mig att vara denna sjuka värd som går runt.

Det svåra är att jag känner som att det finns ett biologiskt tryck på mig att konkurrera och att jag lärt mig att det är meningen med livet fastän jag inte kan göra något åt det. Jag blir ledsen när jag tänker på allt som finns som jag inte får och allt jag borde ha men inte har fått.

Att sluta jämföra sig är nog lättare sagt en gjort eftersom jag alltid varit någon som jobbat på livet. Det känns som att jämförelsen är ett sätt för hjärnan att påminna en om att man ligger pyrt till i det stora hela och att detta ger mig känslor som försöker få mig att anstränga mig. Utan zyprexa till exempel så kan jag inte sova för jag känner att jag måste gå på krogen etc..

Panik utan medicin dvs och nu smågrumlar sig ångesten bara.

[Kanske?]

Jag vill kämpa tror jag. Jag känner att jag inte bara ska ge upp och sitta och äta utan ska ut och motionera.. Det konstiga är att jag känner sån meningslöshet inför livet nu.

[Kanske?]

Hoppet viskar "Det kan gå" men att anstränga sig är som att bejaka det liv jag aldrig kommer få. Det var därför jag frågade er hur ni har det.

Det är konstigt att jag/eller alla som får den här sjukdomen tvingas ge upp så mycket av livet?
Jag har funderat på varför dopamin ska blockeras t.ex. Det verkar va för att dopamin signalerar lust och sökande vilket i aktiv fas ger stress och livslust. Att sitta trött och medicinerad förskonar en från de värsta symptomen och gör en frisk under vissa omständigheter. Det är som att man istället för att ligga djupt i psykos som är ren terror så får man leva ett mindre liv men för mig känns det konstigt eftersom jag inte känner min sjukdom. Jag känner mitt inre eller mig själv som en del av något större, som sjukast vet alla vem jag är och vad jag gör.

[zoegas]

Det är depression och ångest. Du måste se det från sidan. Dina känslor påverkar hur du tänker. Det är inte så jävligt som du vill tro.

Jag har med varit i en sån soppa, tro mig. Det går att ta sig ur. Det du ska göra är att hitta på grejer. Inte vältra sig i känslomässig misär. Gå till biblioteket 3 gånger i vecka och läs en bok där. Vilken bok som helst. Gå till affären, även om du inte vill. Gör grejer. Du ska se att dina känslor kommer ändra sig. Och du kommer tänka annorlunda. Detta med "Uh jag är så sjuk och det finns ingen lösning" kommer försvinna.

[Krokus]

Jag tror som Zoegas att det är en depression som du har drabbats av. Det är vanligt vid depression att känna sig mindre värdefull än andra, att man bara är i vägen eller är en börda. Det finns hjälp att få, men med stafettläkare blir det såklart knepigare.

[Kanske?]

Jag har ett problem bara. Så fort jag ser någon som jag är intresserad av, må det vara en tjej, så blir jag genast dyster och känner slutet. Jag har medicin nu vilket är tur så jag är inte lika deprimerad som förra gången det här hände!

Dom tog bort mediciner för mig en gång och då var jag överaktiv i nästan 2 år. Till slut så fanns det inget positivt kvar i mig att jag var tvungen att medicinera igen.

Jag känner det nu också.

111mg latuda, latuda ska ge effekt på depression
100 mg seroquel för bipolär störning
5 zyprexa för livsångesten.

Där jag bor finns ingenting att göra. Jag vågar inte ge mig ut i den här staden för det är så hemskt. När jag ser på folk så känns det som att jag redan vet vad dom tycker om mig och att jag är en fähund. Man brukar säga att alla känner alla i den här staden.

Jag har tre träffar nästan veckan mån-ons där det först är ett träff om där jag är just nu och hur jag ska ta mig vidare. Tisdag är det läkarmöte och på onsdag är det biståndshandläggare.

Jag har en ganska lugn känsla inombords just nu men den väcks väldigt lätt. T.ex. har jag trott att tjejen som bor ovanför mig var intresserad och att vi samspelade. Det var som att vi skulle träffas och att vi är tillsammans på distans. Härom kvällen skälde hennes hund så hemskt när jag skulle sova att jag tappa all sanns och la mig på soffan.

Jag har heller ingen familj som jag vill ha kontakt med. Enslighet, arbetslöshet, depression och ångestkänslig.

Jag kan inte ta på mig något positivt just nu och bryta det hur som helst. Jag måste låta psykiatrin göra sitt jobb för i mitt nuvarande skick vågar jag ingenting.

[zoegas]

De medicinerna är mot psykos. Inte depression Att du vill knulla är ju inte konstigt, men du känner dig som en värdelös pajas? Du måste slåss mot fobierna. Ut i stan med dig.

[Kanske?]

Jag känner mig för svag för det. Det slår så hårt för små saker, precis som det är vid depression. Känns svårt att tro på något över huvud taget.

Jag får ta det hela med vården nästa vecka!

[Geta]

Ringhetsidéer är ett symtom vid schizofreni. Det kan också vara
storhetsvansinne. Jag tyckte att det blev möjligt att ägna mig
åt mina intressen, när jag fick sjukersättning. Satt hela dagarna
på biblioteket och läste om psykologi och psykiatri.

[Kanske?]

Jag har haft en lång period då jag haft zyprexa och kunnat förkovra mig i saker. Den energin försvann när zyprexan försvann och idag när jag försöker kommunicera intellektuellt så låter det som "knappologi" som min kompis uttryckte det. Jag har inte kunnat bibehålla den stabilitet jag fick av psykiatrin i början och att all trygghet jag hade fått försvann i mina försök att bli frisk igen. Dom trodde inte jag hade psykos och läkaren som bedömde fann inga spår av det trots att jag rent emotionellt blev urmärglad utan medicin. Jag kunde till slut inte hålla ihop, hade så mycket ångest hemma att jag bara kunde gå ut där det inte fanns människor.

En känsla jag burit har varit att andra inte accepterar mig och att jag inte duger. Den känslan har jag haft och trots att jag fått mycket psykiatriskt stöd så har jag inte gjort annat än att sitta.

Min vårdare frågade mig härom dagen om hur min självkänsla och självförtroende låg till just nu. Jag svarade 3 och 1. Jag mår inte dåligt för jag träffade en terapeut som lärde mig att vara snäll med mig själv. Jag fick tillåtelse att vara svag och inte orka klara allting. Det är därför jag kan sitta och skriva.

Jag känner inte att jag behöver en puff för att komma tillbaka utan att jag gör så mycket jag kan. Skrivandet gör jag för att ventilera.