Att börja på daglig verksamhet - Obekvämt?

[Richard]

Jag trivs superbra på min dagliga verksamhet, med stor frihet att man kan pyssla med vad man vill o umgås med andra. Men när jag var på studiebesök år 2005 så tänkte jag typ; -Aldrig att jag skulle vara på ett sånt här ställe! Då fick jag gå kurser, arbetsträna o i värsta fall bara gå hemma istället.

Sen 2008 började jag ändå motvilligt på den dagliga verksamheten o tänkte; -Jaha, så hamnade man här ändå. Då var det inte kul, då fick jag stå o packa skruvar, vika valsedlar eller spika bikupor. Sen gick jag över till hantverksdelen o det blev mycket roligare när man fick skapa eget. Nu är det ett toppenställe.

Igår var det en tjej på besök som kanske ska börja där, o man såg på henne att hon inte tyckte om det. Hon upplevde antagligen det så som jag gjorde 2005. Men det är alltid de första dagarna på ett nytt ställe som är värst, det fick jag lära mig av en dansk kursledare en gång, o det har han helt rätt i. När man kommit in i rutiner är det mycket mer bekvämt, o ännu bättre blir det när man lär känna de andra.

Det gäller att vara vänlig o trevlig mot nya, så att de känner sig bekväma, om de t.ex sitter ensamma vid ett bord kan man sätta sig där o småprata. Nu vet jag ju inte riktigt vilka problem alla har, vi ska helst undvika att prata diagnoser där, så man måste vara försiktig i.a.f.

[Fantasio]

Jag passade inte in på min sysselsättning. Det var bara jag och en till som inte var förståndshandikappade.

[Geta]

Jag tyckte att det var jätteroligt att gå på daglig verksamhet. Jag sysslade
med olika hantverk. Men sedan kom det fram att personalen tyckte att vi
hade för dyr medicin och för stora lägenheter. Det stämde inte alls i mitt
fall.

[Nobel]

Jag gick från en paranoid psykos till en daglig verksamhet där jag fick träna min sociala muskel och testa min arbetsförmåga.

Förstod inte riktigt vad som hände eftersom att allt hände väldigt snabbt. Men efter några månader på den dagliga verksamheten så förstod jag att det var en form av träning för att jag skulle kunna återgå till ett normalt liv. Är oerhört tacksam för att jag kunde bli inskriven på rehabprogrammet eftersom att jag nog inte varit här där jag är idag utan det. Jag förstod att det var en språngbräda.

Började också med att spika bikupor, det var ett lugnt tempo vilket gav en bra ramp att testa stresståligheten. Så småningom fick jag testa på sysslor som krävde större ansvar och högre tempo. Så småningom kunde jag arbetsträna i ett laboratorium där jag även fick en lönebidragsanställning. Ser mina framtidsutsikter som goda och förväntas att kunna återgå till en 100%-ig sysselsättning. Ser daglig verksamhet som en inkörsport till ett "normalare" liv.

Där fanns människor med olika problematik, men vi pratade inte om det. Några med intellektuell funktionsnedsättning, andra vilka det inte verkade vara något fel på, någon med kronisk smärta. Vi hade någon form av last. Där fanns även nyanlända som inte kunde det svenska språket så bra, men som ville ta sig någonstans.

[amandara]

Min dagliga verkssmhet har blivit tråkig nu i coronatider. Det är bara jag och en till där och chefen gömmer sig mest på kontoret. Chefen har tappat stinget och är inte där när hon är där liksom. Hon har skapat en träffpunkt och det vill inte jag ha. Jsg vill att det ska vara en kreativ verkstad. Färger köps inte in. Ingen gör något kreativt utan det dricks kaffe och kollas på telefoner.

[Geta]

Alla vill nog inte vara kreativa.

[wasp]

Min dagliga verkssmhet har blivit tråkig nu i coronatider. Det är bara jag och en till där och chefen gömmer sig mest på kontoret. Chefen har tappat stinget och är inte där när hon är där liksom. Hon har skapat en träffpunkt och det vill inte jag ha. Jsg vill att det ska vara en kreativ verkstad. Färger köps inte in. Ingen gör något kreativt utan det dricks kaffe och kollas på telefoner.

Vad gör ni i vanligt fall då??

[amandara]

Målar, ritar, virkar, skriver....

[wasp]

Gör du det på daglig verksamhet??

[amandara]

Ja typ.