Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

amandara wrote: ↑15 Nov 2023, 15:09 Fördelen är att du slipper studieskulder.

haha det fick mig att skratta, tack!

mrsearlgray wrote: ↑15 Nov 2023, 15:10

amandara wrote: ↑15 Nov 2023, 15:09 Fördelen är att du slipper studieskulder.

haha det fick mig att skratta, tack!

mrsearlgray wrote: ↑15 Nov 2023, 15:05

Leakim97 wrote: ↑15 Nov 2023, 14:59

mrsearlgray wrote: ↑15 Nov 2023, 14:16

precis samma här, prodromalfasen började när jag var 17 och psykosen kom när jag var 20, hann jobba deltid i 7 månader men ingen examen från gymnasiet... och nu sitter jag här snart 10 år senare och är fortfarande på ruta ett känns det som.

Ja jobbigt. Har du någon plan på vad du vill göra? Jobba/plugga/sysselsättning eller kanske ingenting alls? Det är så jävla trök att sjukdomen har en i ett järngrepp

Hade massivs med planer innan jag blev sjuk och drömmer fortfarande om att antingen plugga konst eller historia och jobba inom de området men så som det ser ut nu så tror jag inte det kommer bli något. Som du säger sjukdomen har en verkligen i ett järngrepp och jag blir väldigt ledsen när jag tänker på det.

Det är en sorg när man tänker på hur livet kunde varit och hur man kunde mått om man vore frisk. Har lärt mig att det är fel tänk, då blir man heldeppig. Man får lära sig att tänka rätt trots den nedsatta livskvaliteten man har. Men hur ska man göra det om man mår dåligt och märker att livet passerar och man bara är en åskådare som inte deltar

Konst skulle jag säga. Där får man ut något för sig själv, och inte ”bara” till samhällsnytta.

Jag tror att både mrsearlygrey och Leakim är i en ålder som gör att man blir ledsen och sårbar inför vad sjukdomen och inte förglömma medicinen förändrar hur du ser på din fortsatta liv. Jag kände liknande själv.

yrväder wrote: ↑15 Nov 2023, 17:12 Jag tror att både mrsearlygrey och Leakim är i en ålder som gör att man blir ledsen och sårbar inför vad sjukdomen och inte förglömma medicinen förändrar hur du ser på din fortsatta liv. Jag kände liknande själv.

Ge oss dina bästa tips

Ta hjälp av det som finns tillgå. Det behöver inte vara en arbetsplats du ser framför dig som något meningsfullt. Kan lika gärna vara en dagverksamhet eller en plats som är mer strukturerad lite som ett jobb men ett jobb utifrån dig . Det allra viktigaste tycker jag är att man känner att det något man vill göra eller delta i.

Jag vet med mig själv när det kommer träffpunkter det är att jag tappar intresse så jag är inte riktigt den rätta att ge råd.

Sysselsättning har fått mig att må mycket bättre. Först fontänhus, sedan arbetsträning. Man går inte runt och grubblar över sjukdomen lika mycket om man undviker ensamhet. Alla har i för sig olika behov av att vara social, men min slutsats som eremit är att vi är sociala varelser som mår bättre av närhet. Jag mådde mycket sämre av att vara ensam och hemma hela dagarna utan någon kompass. Nu har jag en kompass som pekar mot målet att leva ett "fulfilling" liv.

Jag trivs bäst i min ensamhet. Mitt mående har förbättrats sedan jag slutade jobba.

Jag ville bli forskare, men blev sjuk när jag var 16, o man fick inte forska hemma i köket...

Men nu sitter jag o läser en massa fysik o försöker få ihop teorier.

Jag forskar om schizofreni och psykisk ohälsa hela tiden i min kammare.

Tror man får lägga diagnos åt sidan. Det blir för mycket om man ska gå och tänka på det för ofta och göra det till stötestenen i ens liv.

Jag tror också att andra som inte har schizofreni utan kanske är homosexuella, transvestiter, är rullstolsbundna, invandrare har emellanåt lite samma tänk det är många grupper som kan känna att liver skulle vara enklare om inte bara....

Man kan inte snöa in på det.