Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Vilka fördomar har ni stött på under er sjukdomskarriär?

Jag berättade för mamma att jag hade en kompis med schizofreni, och hennes svar var:
"Jaså? Brukar *namn* prata med sina delpersonligheter?"


På KTH hörde jag några kursare snacka skit om någon som gick på "dårhuspiller", vilket var Sobril.

Jag berättade för en ridkompis att jag var i riskgrupp och därför fick vaccin före min åldersspann. Hon frågade då vilken riskgrupp och jag svarade "psykisk sjukdom". Hennes reaktion var: "va? Men du verkar ju inte galen alls!". Jag bara skrattade nervöst och vågade inte säga att jag tar medicin.

Annars är det främst många som tror att depression går över av sig själv (utan vare sig terapi eller medicin). Eller att promenera hjälper vid precis alla psykiska problem. Många tar så lätt på problematiken och funktionsförlusten.

Har inte hunnit att stöta på så många fördomar. Håller tyst om min sjukdom för det mesta. Har bara varit sjuk i tre år om jag minns rätt.

Berättade däremot nyligen för en kollega att mitt dopaminsystem är ur balans och att jag hallucinerar och får vanföreställningar utan medicin. Han tog det som en vetenskapsman, för vad det är helt enkelt, vilket var skönt. Han visste sedan tidigare att jag tar någon typ av medicin som påverkar hjärnan och att jag ibland fick skakningar som gjorde det näst intill omöjligt att göra vissa experiment.

Min mamma brukar jämföra sjukdomen med diabetes. Att det är en kroppslig sjukdom som kräver medicinering, vilket är ganska skönt. Hon tar bort stigmat på det sättet.

Det är skönt att vara omgiven av människor som tar det för vad det är och inte dömmer en för det.

Har dock stött på människor som saknar förståelse, vilket är helt naturligt. De saknar referensram för att kunna förstå hur det är att leva med psykos.

Enligt min erfarenhet är det få som förstår vad det innebär att ha schizofreni. Fördomarna haglar.

En kvinna tog för givet att jag med min schizofreni helt ansvarslöst
hade skaffat en massa barn.

Jag brukar inte heller prata om min sjukdom, eftersom jag vet att så få skulle förstå det. Några gånger har jag gjort det, och jag har ångrat det varje gång. Inte ens min familj förstår det som jag upplever det tyvärr. Om någon undrar vad jag arbetar med så säger jag som det är, att jag har sjukersättning, men jag talar inte om varför. De enda jag pratar sjukdomen med är de inom psykiatrin.

I en annan tråd diskuterades om diskriminering vid psykisk sjukdom. Tänkte då på denna tråd. Det är faktiskt flera bekanta som har kommit till mig och berättat att de ibland har social ångest, varit utbränd eller har ADHD. Det känns ändå rätt bra att de vågar säga något. Det är ungefär "vi är inte ensamma!", lite sådan attityd.

I och med min arbetsträning i våras var det nog många som fick veta att jag är sjukpensionär i grunden. I augusti ska jag börja arbetsträna igen, men lägre tempo än i våras.

Många som hör schizofreni, tror det automatiskt betyder multipla personligheter.

Tror inte man ska ta upp tunga saker som samtalsämne om man inte lärt känna personen lite.. Då blir det mindre missförstånd.

Klankedinken wrote: ↑19 Jul 2021, 20:26 Tror inte man ska ta upp tunga saker som samtalsämne om man inte lärt känna personen lite.. Då blir det mindre missförstånd.

Roligt att du kommit tillbaka Klankedinken!

memphis wrote: ↑19 Jul 2021, 20:51

Klankedinken wrote: ↑19 Jul 2021, 20:26 Tror inte man ska ta upp tunga saker som samtalsämne om man inte lärt känna personen lite.. Då blir det mindre missförstånd.

Roligt att du kommit tillbaka Klankedinken!

Tack Memfis!