Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Jag känner att jag står och stampar på samma fläck hela tiden. Det händer aldrig något i mitt liv. Jag går och handlar luncher åt mig och föräldrarna, sedan är jag ett par timmar på en mötesplats. Varje dag är den andra lik, jag kan det här nu. Jag försöker liva upp stämningen med starköl och det funkar, men bara för stunden. Detta får mig att tänka på självmord, det kanske är lika bra att man får dö innan man blir gammal och skröplig som mina föräldrar. Mitt liv har ingen mening och inget mål. Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på, ändå blir det inget gjort åt den saken. Jag känner för att kasta in handduken, jag är över 50 år och är konstant sjuk. Har du någon strategi mot livsleda? Skriv då i denna tråd.

Jag känner ingen livsleda. Har för många intressen för det.

Jag är också lite less just nu. Tycker att alla dagar ser likadana ut och att jag inte har något att se fram emot. Det som håller mig någorlunda uppe är hunden, annars skulle jag nog inte komma ur sängen.

Ska du ta livet av dig bara för att du tycker livet är tråkigt? Jag kan förstå någon som ställs inför oöverstiglig smärta och ingen tänkbar lösning på det men att ha tråkigt är livet, ju. Livet är inte som en Bond-film!

Jag gör väldigt lite varje dag, men är ändå nöjd, konstigt nog. Tror jag har minskat kraven. Sänkt ribban. Eller så är det något i Abilify-tabletten som gör mig nöjd. Liknöjd skulle man kunna säga om man ville vara elak. Behöver inte alkohol eller benso för att stå ut.

Visst tänker jag på hur meningslöst mitt liv ser ut. Hur patetisk jag är. Datapotatis kallar jag mig. Men, jag är ändå glad i grunden. Det gäller nog att hitta glädje i det lilla.

När jag blev sjuk, förstod jag att jag skulle kunna bli dement med den
här sjukdomen. Därför tvingade jag mig för att ha intressen. Det har
jag nytta av idag.

Trådens rubrik får mig att minnas tillbaka till tonåren då min dåvarande pojkväns mamma ringde 112 och sa att jag tänkte ta mitt liv. Jag var 17 år och hade sommarlov när polisen helt plötsligt ringde på dörren. Men ja, jag drog några dåliga lögner som jag trodde att polisen skulle märka av. (Ja, jag hade självmordstankar då, men sa att så inte var fallet.)

Numera får jag självmordstankar till och från, de kommer och går. Vissa dagar trivs jag med mitt liv, andra är jag less, men vill ha förändring. Jag har drömmar och mål om förbättring.

Det är helt upp till en själv att hitta mening i livet och glädjas åt
det lilla som Inwatto skriver.

Ja, det är inte någon annans ansvar att se till att en själv är tillfreds eller lycklig. Föräldrar har förstås ansvar över sina barns hälsa, men det gäller småbarn.

Jag hjälper mina föräldrar. Därför får jag inte bli inlagd, för då blir de utan mat och andra förnödenheter. Syrran jobbar ju o kommer hem relativt sent och vet inte om hon skulle ha ork att handla åt dem varje dag. Det är min livsuppgift. Men snart är mamma död och pappa på äldreboende.

Dina föräldrar skulle kunna ha hemtjänst. De skulle inte bli utan mat.

De har hemtjänst. Jag undrar över kvaliteten på maten i lådorna de skulle få från hemtjänsten. Fångar har väl bättre mat. När pappa hamnar på boende ska jag ta med mig hans favoritdryck Xanté och bjussa honom på.

Det gäller att ha många kopplingar i hjärnan för att motverka depression,
läste jag just nu i senaste Vi-tidningen som kom idag.