Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Är det bara jag som tycker att det är svårt att ha sällskap? Jag tycker att det är obehagligt att vara tillsammans med andra. Den närmsta familjen tolererar jag men i övrigt vill jag helst vara ifred.

Till saken är att jag älskar att ha sällskap av hundar. Det besvärar mig inte alls. Tvärtom, mår jag bättre av hundsällskap. Det har att göra med att hundar inte pratar.

Jag har också svårt att umgås med folk.

Jag är helst ensam också. Men på söndagarna är jag o spelar bingo med en kompis.

Jag sover bättre i sällskap, och mår bättre av sällskap om det är sällskap av rätt person. Blir trött av sällskap men det är också tillfredställande att bli bekräftad. I mitt senaste förhållande kändes sällskapet naturligt, jag blev respekterad som introvert, och fick den egentiden jag behövde. Samtidigt hade jag någon att dela mina tankar med. Hon var rolig, hennes fantasi var oslagbar, och vi hade allmänt roligt ihop. Vi somnade alltid som vänner även om vi bråkat. Det fanns aldrig några om och men, utan i slutet av dagen bad vi båda alltid om ursäkt om vi hade haft ett gräl. Sedan blev jag utmanad och utvecklades mycket som person, vi både utmanade och komplementerade varandra. Även om det är lockande att vara ensam så tror jag att jag skulle föredra sällskap, med möjligheten att kunna dra mig undan.

Jag saknar närheten. Aldrig fått det. Folk äcklar mig. Inte online, men irl blir jag genomskinlig. Det blir hotfullt. De säger att det är en vanesak, men det tror jag inte på.

Tack för svar!

Äh, nu har jag försökt skriva ett inlägg säkert fem gånger men har svårt att formulera mig. Jag har svårt för kramar. Ibland vill jag bara skrika "rör mig inte!" men vågar inte. Så det blir massor med kramar från min familj och sambons familj, som jag inte vill ha. Vissa kramas så hårt också, verkligen trycker min kropp mot deras, det är obehagligt.

Nu under pandemin har det inte varit många kramar.

Jag har lärt mig hur man kan kramas utan att det känns för nära. Ska försöka förklara hur man gör...

..man låter kontaktytan vara bröstet. Så huvudena snuddar inte varann utan man bara ser den andra över axeln.

Sen klappar man med ena handen den andre på ryggen , och sen är det klart!

Människor är behöver fysisk kontakt för att känna sig validerade och hela. Det är inbyggt, bebisar dör eller blir psykiskt skadade om dom inte får beröring. Att vi vuxna klarar att leva utan beröring är en sak, man vänjer sig vid det men det bästa är om vi kunde uppskatta fysisk beröring.. Det finns lite regler dock som att man inte gillar att bli berörd av fel person och framförallt att det är på ens egna villkor.

En dålig kram ger minus och obehag
En bra kram ger plus och närhet

En kram är ok, men jag tycker inte om när folk tar på mig. Har dock haft sex några gånger, men har aldrig riktigt förstått grejen...

Krokus wrote: ↑04 Feb 2022, 15:12 Äh, nu har jag försökt skriva ett inlägg säkert fem gånger men har svårt att formulera mig. Jag har svårt för kramar. Ibland vill jag bara skrika "rör mig inte!" men vågar inte. Så det blir massor med kramar från min familj och sambons familj, som jag inte vill ha. Vissa kramas så hårt också, verkligen trycker min kropp mot deras, det är obehagligt.

Känner detta precis igen. Man står ut med kramar för så gör man, men tycker också att det rätt jobbigt. Det värsta är när någon förväntar sig något av mig. Det kan vara msmma, att hon vill känna riktigt mor-dotterband, eller en tjej/kvinnaj som vill vara kompis, sådant som tjejkompisar gör, typ krama och shoppa smink. Sådant tycker jag är så obehagligtt! Men jag känner mig trygg i min egen familj med barnen och maken. Men att vara själv kan jag också uppskatta.