Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

1Dave wrote: ↑20 Sep 2021, 20:33 Kan inte klaga på mina inläggningar. Första gången trodde jag dock de skulle döda mig där. Fick ett rum med rullande säng och sen åkte det ner ett insynsskydd vilket jag trodde var nått de gjorde för att dölja mordet.

Läskigt. Jag har oxå varit rädd för vården för att de ska göra medicinska experiment på mig. Eller driva mig till självmord.

Jag saknar 27:an. Där fanns resurser i form av olika terapier, kroppskännedom inkluderad. Man fick göra vissa övningar och avslutades med massage. Det enda negativa var att jag rymde en sen kväll (trängde mig ut när nattpersonalen kom), men annars höll jag mig i skinnet. Fast en gång gick jag till ett stadsdelcentrum och beställde in två öl, vilka jag svepte. Läkaren var där och såg mig. Fick skriva på ett kontrakt att jag inte skulle dricka mer som inlagd och det höll jag. Ett löjligt ord, men personalen hade faktiskt spetskompetens.

Fantasio wrote: ↑04 Nov 2021, 22:27 Jag saknar 27:an. Där fanns resurser i form av olika terapier, kroppskännedom inkluderad. Man fick göra vissa övningar och avslutades med massage. Det enda negativa var att jag rymde en sen kväll (trängde mig ut när nattpersonalen kom), men annars höll jag mig i skinnet. Fast en gång gick jag till ett stadsdelcentrum och beställde in två öl, vilka jag svepte. Läkaren var där och såg mig. Fick skriva på ett kontrakt att jag inte skulle dricka mer som inlagd och det höll jag. Ett löjligt ord, men personalen hade faktiskt spetskompetens.

Spetskompetens? Sunt förnuft va?

På 27:an var det bara nån halv kilometer till ett stadsdelscentrum, Skarphagen centrum. Där handlade jag mycket godis. Avdelningen hade cyklar man fick låna och kompisen och jag cyklade till Skarphagen centrum. När vi klev av cyklarna och gick in i affären small det till. "Det var din cykel" skojade kompisen med mig. När vi kom ut igen var det hans däck som exploderat. Hur kunde det ske när ingen satt på cykeln?

En gång i veckan (tisdagar) fick en patient vara med i träningsköket och laga mat till hela avdelningen som vi åt på nedre plan (suterränghus). Det var uppskattat av inte bara mig skulle jag tro.

27:an gav inga sjukhusvibbar. Viss personal arbetade i sina egna kläder. Precis utanför avdelningen fanns ett skogsparti, det var rogovande. Det går knappt att jämföra den avdelningen med de befintliga på sjukhuset.

In med en trasig själv, ut som en fullgod medborgare.

På 27:an kunde man tita på film i ett större rum med soffa. En i personalen hade med sig brända skvior och jag tittade på film kanske inte varje dag, men rätt ofta. Trevligt också att viss personal gick civilklädda. Det fanns som en balkong på markplan, men väggarna revs och de ställde dit ett pingisbord istället. Tyvärr fick man ofta dela rum med annan patient, men det funkade väl det med. Ett fint akvarium fanns också, men togs bort. Jag tror det var för att patienter slängde ned brödbitar till fiskarna. Sedan fanns ett litet rum med stereo och en TV till, men det gjordes om till rondningsrum, tyvärr. Det hände bara en gång att polisen kom och hämtade en bråkig person. Själv vårdades jag frivilligt, men blev konverterad till tvångsvård, eller vad det nu heter. Jag hamnade en kortare period på tråkiga PIVA, men var snart tillbaka. Om somrarna satt vi i stolar utomhus och där fanns orädda ekorrar. Det var en lisa för själen av vara inlagd där.

Avdelning 27 blev som ett andra hem. Kändes tryggt att vara inlagd där. Inga sjukhusvibbar och olåsta dörrar, det var toppen. Jag låg inne åtta månader som längst och hade det bra hela vårdtiden. Hotell 27:an, sa min kompis och det stämde ju nästan. Om somrarna var man ute och spelade kubb eller kastade frisbee, eller så satt man på en bänk eller en stol och lapade sol.

Första gången jag kom dit var jag under utredning för min diagnos, men vården skrev "paranoid psykos" i journalen, så de visste var jag hörde hemma. Jag blev visad runt i lokalerna av en kvinna och tänkte "jaha, vad ska man göra nu då?" Jag satte mig ned utomhus och en person kom fram och presenterade sig, han blev min vän och vi har hängt ihop sedan dess. En annan patient pluggade matte på egen hand och även honom blev jag bekant med, även fast det var ett tag sedan vi sågs nu. Min eventuella psykos läkte ut och jag skrevs ut, men skulle komma att återvända några gånger till, dock med kortare vårdtid. Som jag saknar gamla 27:an.

Fantasio,

Du verkar vara lite hospitaliserad.

Är jag det? Jag vet inte. Med de vårdmöjligheter som erbjuds idag vill jag inte bli inlagd. Man hamnar på det fördömda sjukhuset på likaledes fördömda avdelningar.

Som jag saknar 27:an. Pwrsinalen aktiverade oss, nu sitter man bara och glor.

Det är medvetet som man dragit ner på aktiviteterna på psyk numera.
Patienterna ska inte trivas för mycket där, utan de ska helst vilja bli
utskrivna så fort som möjligt. Det var likadant, när jag var inlagd för
17 år sedan. Vi skulle bara se på TV. Det fanns nog 5 TV-apparater på
avdelningen som gick hela dagarna.

När jag är på avdelningen, en av fyra, brukar jag snacka mig ut eller få tvångsvården avskriven ändå. En månad på sjukhuset är plågsamt länge. Men 27:an var något annorlunda, man kände sig som en gäst där. En välsedd gäst. Tänk att jag var inlagd i åtta månader där en gång, det hade jag aldrig fixat på Vrinnevisjukhuset. Det är synd och skam att 27:an lades ned, anledningen stavas ekonomi. Man slog psykosenhetens avdelning i spillror för pengarnas skull. När ska vi med psykossjukdom få den vård vi behöver, vem ser oss bland patienter med andra diagnoser? Aldrig och ingen är svaret.

Fantasio,

Har dina inläggningar gjort dig friskare?