Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

När jag var liten och såg på TV-serien V på video, så var jag rädd att jag skulle bli en ödla. Kände med tungan i munnen och insidan kändes ödlelik. Är det tecken på att man har anlag för psykos?

Antingen det eller livlig fantasi. Jag hoppas och tror på det senare.

Fantasio wrote: ↑21 Jan 2024, 21:29 Antingen det eller livlig fantasi. Jag hoppas och tror på det senare.

Kanske bådera?

Jag kollade på Fredag den 13 när jag var 11-12. Tror det var Jason lever om jag minns rätt. Blev inte rädd.

Inga filmer skrämmer mig. Vissa filmer är så obehagliga att jag inte kan se dem, orsakar oftast flashbacks från min uppväxt.

Zoidar wrote: ↑21 Jan 2024, 21:22 När jag var liten och såg på TV-serien V på video, så var jag rädd att jag skulle bli en ödla. Kände med tungan i munnen och insidan kändes ödlelik. Är det tecken på att man har anlag för psykos?

Jag trodde jag skulle bli en ödla av att äta snacks efter jag sett den serien.

Tror faktiskt jag har anlag både från mammas och pappas sida. Min faster har haft psykos och känner igen mig i min mammas teckenseende.

1Dave wrote: ↑21 Jan 2024, 22:36
Jag trodde jag skulle bli en ödla av att äta snacks efter jag sett den serien.

Oj, var det också psykoslika tankar? Kanske dum fråga?

Zoidar wrote: ↑21 Jan 2024, 22:38

1Dave wrote: ↑21 Jan 2024, 22:36
Jag trodde jag skulle bli en ödla av att äta snacks efter jag sett den serien.

Oj, var det också psykoslika tankar? Kanske dum fråga?

Jo kan det nog varit. Hade möe konstiga tankar och livlig fantasi när jag var liten.

Jag var väldigt orolig som liten, vad jag kan minnas. I mellanstadiet hade jag perioder då jag var hemma pga magont. Trodde jag hade någon dödlig magsjukdom. I högstadiet trodde jag att jag hade en dödlig könssjukdom, fast jag var oskuld. I lågstadiet minns jag inte.

Det började krångla med ångest, när jag var 13 år. Var folkskygg. Mamma spådde att jag skulle bli sinnessjuk. Trodde att jag var förföljd av bilar. Skolan klarade jag bra. Behövde inte anstränga mig.

Jag var helst någon annanstans än hemma. Skolkade redan i 1:a klass. Jag var en stökig och bökig unge. Fick diagnosen ADHD senare. Men pga mina hemförhållanden slutade jag känna efter hur jag mådde och reagerade inte på saker. Som när jag blev skenavrättad när jag var 13. Han sa ”nu ska du dö” och satte pistolen i pannan på mig, jag bara tänkte ”skjut då”. Han sköt. Men hade inga kulor i. Han sa ”shiiit. Respekt! Du blinkade inte ens!” Sen fick jag vara ifred. Jag flöt omkring utanför gängen. Blev aldrig någon gängmedlem. Även om kompisens storebror skyddade mig. Han hade nog ett helvete tror jag för jag slogs jämt med såna jag skulle undvika att slåss med.

När jag var 15 kom min första röst. Såg ett UFO på en fredagkväll när jag var 11 år men jag har ett dubbelminne från den händelsen. Ja och en vän ser UFO:t. Jag säger ”kom vi kollar!” Vi cyklar dit. Där försvinner mitt minne. Nästa minne jag har är att jag står vid en gård mellan höghusen och tittar upp i himlen. Ensam. Min vän är spårlöst borta. Jag frågade min vän om vad som hade hänt i skolan på måndagen men hon vägrade prata om det.