Fantasio wrote: ↑30 Jul 2022, 20:07
Synhallucinationer har jag aldrig haft. Fick frågan av en läkare om jag såg saker och jag började skratta. Då frågade min kp vad som var så roligt o jag hade inget svar. Hur vet man om man har synhallucinationer? Vad är verkligt, vad är falskt?
De är svåra att realitetspröva. Vi förlitar oss på synen för att tolka världen.
Jag ser personer jag har träffat tidigare i livet. Men på grund av samtidig paranoia vågar jag inte gå fram till personerna. Jag har sett mitt ex i mörkhyad form, två snubbar jag träffat på gymmet. Den ena sade aldrig något och den andra pratade jag med när vi var helt ensamma på gymmet. Vet inte om jag hallucinerat dessa personerna helt än idag. Det skrämmer mig att jag eventuellt sett saker som ingen annan har sett. Ansikten har förvridits. Senaste gången jag blev psykotisk och hängde på ett forum, såg jag en profilbild som jag var övertygad var min psykolog. Men efter att jag fick antipsykotika igen så såg jag tydligt att det inte var samma person på bilderna. Synintrycksbearbetningen kan också bli skev och hjärnan gör knasiga tolkningar.
Jag skapade en mapp på min dator där jag laddade ner och sparade alla bilderna utifall att något skulle hända så att jag kunde bevisa att min psykolog var med på konspirationen mot mig.
Fantasio wrote: ↑30 Jul 2022, 20:07
Synhallucinationer har jag aldrig haft. Fick frågan av en läkare om jag såg saker och jag började skratta. Då frågade min kp vad som var så roligt o jag hade inget svar. Hur vet man om man har synhallucinationer? Vad är verkligt, vad är falskt?
När jag var psykotisk för 2 år sedan hade jag synhallucinationer. Ansikten på de som var på avdelningen blev läskiga och tuggandes emot mig. Och föremål cirkulerade och det var som att olika föremål blev till djur. Otroligt läskigt. Glad jag slipper det med medicin
Det kom en bil körandes mot mig idag och jag tänkte, "Nu kommer han som kör ut och knäpper skallen av mig". Då tittar jag bort och försöker fokusera på vart jag är påväg istället för att fokusera på mannen i bilen. Det gick bra och vanföreställningen gick snabbt över, om det ens går att kalla vanföreställning?
Senaste tiden har jag tittat över axeln många gånger. Tror att det står någon bakom mig och måste titta. Det är aldrig någon bakom mig, men ibland händer det att jag även måste dubbelkolla. Rätt störande.
Men det är inte värre än den gången när jag stod i köket och sambon kom hem. Han sa "hej" som jag inte var beredd på, och jag skrek till ett "va fan vad du skräms!", men fick ingen reaktion. Jag gick ut i hallen och frågade vad han höll på med, men han var inte där. Jag hade alltså hallucinerat att han kom hem och hälsade på mig genom hallen. Bra jobbat Krokus.
Choklad ställer inga dumma frågor. Choklad förstår.
Krokus wrote: ↑13 Aug 2022, 13:35
Senaste tiden har jag tittat över axeln många gånger. Tror att det står någon bakom mig och måste titta. Det är aldrig någon bakom mig, men ibland händer det att jag även måste dubbelkolla. Rätt störande.
Men det är inte värre än den gången när jag stod i köket och sambon kom hem. Han sa "hej" som jag inte var beredd på, och jag skrek till ett "va fan vad du skräms!", men fick ingen reaktion. Jag gick ut i hallen och frågade vad han höll på med, men han var inte där. Jag hade alltså hallucinerat att han kom hem och hälsade på mig genom hallen. Bra jobbat Krokus.
Jag får också känslan av att någon är bakom eller att jag är iaktagen övervakad o förföljd. Mera light nu med antipsykotiska. Läkaren kallar det för paranoida vanföreställningar. Försöker intala mig om att det bara är hjärnan som spökar
Jag tycker mig vara i remission. Visst har jag vissa symptom, men inte så farligt. Bland annat får jag daglig paranoia när jag går hem varifrån det nu är. Har sporadiska röster också. Men inget mer än så. Vad krävs för att få höra av läkaren att man är i remission?
Men nu är du där, Geta och det är förträffligt. Jag kanske inte uppfyller kriterierna för att vara i remission. Men det är väl inte riktigt samma sak som att vara symptomfri? Bara färre och mildare symptom tycker jag, annars borde man döpa om tillståndet.
Men då skulle man ju lika gärna säga tillfrisknad fast man står på antipsykotikum. Man vet inte förrän man slutat med de medicinerna om man är fortsatt symptomfri eller ej.
Remission är ett mått på symtomlindring. Det är inte kopplat till någon speciell
behandlingsmetod eller speciell syn på vad som åstadkommer förändringar i ett psykiatriskt tillstånd. Man bedömer graden av remission genom en intervju där man ber
personen berätta om sina upplevelser och känslor. Efter detta bedömer intervjuaren
om det kommit fram något som kan vara tecken på positiva (=aktiva symtom) och/
eller negativa (=bortfallssymtom) psykossymton eller desorganisation (= kärnsymtom
vid schizofreni). Om symtomen är så milda att de inte påverkar vardagsfunktionen
bedöms personen vara i remission vid det tillfället. Personen kan alltså ha milda
tecken på psykos men inte i den grad att det stör hans/hennes förmåga att fungera
i vardagen. Remission är, för den enskilde personen, en mycket viktig faktor i ett
fungerande vardagsliv. Det är också ett viktigt mått på hur väl vården fungerar. På
välfungerande psykiatriska verksamheter är en högre andel av patienterna i kontinuerlig remission.
Remission är ett mått på symtomlindring. Det är inte kopplat till någon speciell
behandlingsmetod eller speciell syn på vad som åstadkommer förändringar i ett psykiatriskt tillstånd. Man bedömer graden av remission genom en intervju där man ber
personen berätta om sina upplevelser och känslor. Efter detta bedömer intervjuaren
om det kommit fram något som kan vara tecken på positiva (=aktiva symtom) och/
eller negativa (=bortfallssymtom) psykossymton eller desorganisation (= kärnsymtom
vid schizofreni). Om symtomen är så milda att de inte påverkar vardagsfunktionen
bedöms personen vara i remission vid det tillfället. Personen kan alltså ha milda
tecken på psykos men inte i den grad att det stör hans/hennes förmåga att fungera
i vardagen. Remission är, för den enskilde personen, en mycket viktig faktor i ett
fungerande vardagsliv. Det är också ett viktigt mått på hur väl vården fungerar. På
välfungerande psykiatriska verksamheter är en högre andel av patienterna i kontinuerlig remission.
