Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

När insåg ni att ni var sjuka? Vad var det som fick er att inse det? Hur lång tid tog det innan insikten infann sig? Eller saknar du fortfarande sjukdomsinsikt?

Jag inser. Förstår. Vad läkaren säger. Men håller inte med.

Intellektuellt förstår jag. Men inte känslomässigt. Jag känner mig inte sjuk.

Jag kan lägga ihop 1+1. Visste 2011 nån gång. Då de sa schizofreniform till mig och satte mig på massa antipsykotika. 20 mg zyprexa pang bom.

Jag förstod i ett tidigt skede att det var schizofreni men trodde att jag
kunde leva ett vanligt liv ändå. Inget stoppade mig förrän jag var 40 år.
Då tröttnade arbetsgivaren på mig.

Jag förstod det under första inläggningen, men visst inte vad jag led av då. Att acceptera diagnosen tog det längre tid att göra.

Psykosen kom smygande, vilket gör att det är svårt att säga när det hela började. Ibland blir jag förbannad när jag tänker tillbaka, eftersom min omgivning kanske kunde ha brytt sig åtminstone lite grann.

När jag började medicinera med antipsykosmedicin kände jag mig normal igen. Väldigt sömnig, men normala tankegångar. Förutom att jag sov säkert 16-18h per dygn, minns jag att det var skönt. Slippa vara rädd 24/7.

Insåg själv att jag måste vara sjuk, vilket gjorde att jag första gången själv tog mig till psykiatrin och efter 3 månader som inlagd frågade mig en medpatient vad tror du, du har för sjukdom. Enkla svaret var Schizofreni hon rös synbart när jag sade det. Hon själv sade om sig själv att hon då var manodepressiv som bipolär kallades på den tiden.

Hon förstod bättre än jag själv, vad jag i framtiden gick igenom, därav rysningen.

Inte så särskilt bekvämt när 1 minut känns som 3 år... DÅ var man fullständigt
nere för räkning... Det var handbolls EM.. Det kändes så svalkande i humor pauserna.
Sort sketch...

Jag blev sjuk i depression när jag var 16 år, men då skyllde jag bara på att jag sov dåligt. Men mamma o pappa tog mig till en psykiater o jag fick bara en massa Imovane som inte funkade, sen lite Mirtazapin som inte heller funkade. Plågades igenom gymnasiet, sen fortsatte det på jobbet, depressionen alltså, även om det var något bättre på fabriken än i skolan.

Sen ville jag ha neuroleptika o trodde det skulle förändra mitt liv på nått magiskt sätt, men jag blev mest trött av de Risperdal jag fick. Sen fick jag massvis med medicin, men ville ändå envisas med att jag var en helt "normal kille", eller skulle bli i.a.f...

När jag var 25 år fick jag aspergerdiagnosen, men ville inte acceptera den. Visserligen läste jag om en massa diagnoser, främst om personlighetsstörningarna, o ett tag tyckte jag även själv att asperger passade in på mig. Men någon personlighetsstörning var det inte. Men jag blev diagnosticerad med schizoaffektivt syndrom ett tag, samt någon form av "ospecificerad paranoia", vilken det sistnämna har jag kvar.

Nu har jag accepterat aspergerdiagnosen o lärt mig leva med den. Det gjorde jag väl först för 5-6 år sen, när jag var runt 35 år.

Jag hoppas i.a.f att jag inte kommer att drabbas av svårare depressioner, svårare tankestörningar, svår ångest, vanföreställningar eller nått annat jobbigt igen.

Jag blev sjuk över en natt då jag var 14 år. Vaknade upp till en främmande värld, kvav och minimal och jag trodde att jag var död och hade hamnat i dödsriket. Allt vansinnigare idéer om att döda min mamma och Gud. Min mamma hade ingen aning om vad jag gick igenom när hon tog med mig till en läkare. Jag sade inte ett knyst på hela tiden. Mamma sade bara att jag var "ledsen". Fick ingen medicin utan det hela klingade långsamt av på ett halvår ungefär.

Jag hade några verkligt jobbiga tonår med mycket ångest och social fobi innan jag äntligen flyttade hemifrån och fick sex höjdarår innan psykosen slog till vid 25, nu långsamt och smygande. Drack väldigt mycket och hade antagligen låga försvar när allt brast sommaren 1980. Samma känsla, den totala intigheten och och att vara drabbad av en främmande makt. Rädslan var enorm och jag ville ha ett snabbt slut på plågan genom att hoppa från ett hustak. Röster hade jag inte men var mer än lovligt paranoid. Jag sökte mig till akuten dock för att de skulle droga ner mig så att jag kunde vakna på morgonen och allt var normalt igen. Men det blev aldrig normalt igen, men bättre och bättre. Idag lever jag väl ett "normalt" pensionärsliv och gör inget större väsen av mig. Det riktiga helvetet har jag sett redan så ingenting gör mig förvånad eller upprörd. Jag fick diagnosen schizoaffektiv sjukdom för kanske 20 år sedan. Den tror jag stämmer.

När jag var 11 år gammal. Gömde mig hemma och var så rädd allt. Fick hemundervisning i åk 5.

Egentligen började det 1 år innan jag blev sjuk, hade psykotiskt tänk redan då. Sommarjobbade under den tiden var det Norrmalmstorgs dramat och Kung den VI Adolf låg på sin dödsbädd. Om det var det psykotiskt tänk. Jag hade ordet Kökkenmödding i skallen, ty kungen vurmade för arkeologi och kökkenmödding har med det att göra. Rester, soptippar, hushållsavfall från stenåldern

När jag var 13 år förklarade min mamma att jag skulle bli sinnessjuk som vuxen.
Hon såg tecken då.